Det har redan gått 1 vecka sedan jag låg på akuten i Malmö med mitt värsta njurstensanfall någonsin. Ungefär vid denna tiden kom jag upp på avdelningen och var hög som ett hus. 

I söndags blev jag opererad. De satte in en sk dubbel-J stent som ska hjälpa till att avlasta njuren så att urinen kan flöda fitt. Jag blev inte sövd denna gång, vilket var skönt, utan fick spinalbedövning. Stenten de sätter in i njurbäckenet är inte tjockt, kanske några mm bara. Men njurstenen jag hade var så stor att de var tvunga att spränga den inifrån innan stenten kunde passera. Helt sjukt. 

Operationen gick dock bra och i måndags fick jag åka hem. Men det är liksom inte över där. Förhoppningen är att kunna avlägsna stenten om ca 1 vecka då alla njurstenar ändå är söndersprängda, mn det återstår att se. Stenten i sig är för jävlig. Den irriterar slemhinnorna och urinröret hela tiden vilket leder till att man hela tiden känner sig kissnödig, det svider nåt fruktansvärt när man går på toa, det gör ont i nedre delen av buken, man kan inte sova på sidan för då trycker det på stenten och man läcker urin. Så välkommen in i huset, gravidbindan! Den är typ 18 00000 mil lång och tjock som jag vetefan, men tar upp kiss, det gör den. Allt detta är i för sig inget nytt för mig då jag hade samma med Memphis. Ska faktiskt inte klaga för det var värre med honom. 

Men man blir snabbt trött på allt detta. Jag måste gå i snigelfart, kan knappt börja med utan att kissa efteråt mm mm. Och allt läkarna säger är: " nu ska du vila Erika, lyssna på koppen och gör endast det som kroppen orkar men det är bra om du rör på dig så mycket som möjligt". Va fan liksom. Ta det lugnt men röra på sig samtidigt. Hur gör man det? 

Jaja, jag försöker fokusera på små saker varje dag. Istället, som innan, städa halva huset, är jag glad om jag på 7 timmar hinner plocka undan en tvättställning med kläder eller städa lite på toa. Man blir totalt handikappad och tycker synd om sig själv...haha...Men så helt plötsligt så bestämmer sig baby Tres för att slå en dubbelvolt och då glömmer man allt det där. Man bara sjunker ner i soffan och njuter. Sen börjar man om med nya tag.

Over and out for this time.    

Då var den här. Dagen jag visste skulle komma, jag visste bara inte när. Jag hade hoppats på efter förlossningen, men nej, den kom natten till idag.

Vaknade vid 03.00 natten till idag fredag. Kände en smärta i väntser flank. "Fan vad jag legat snett", tänkte jag och försökte somna om. Lyckades lite sisådär. Kl 06.00 ringer Pepis klocka men jag är redan vaken. Smärtorna är redan nu enorma. Jag förstår direkt att det är ett njurstensanfall. Jag vet att jag har en sten i väntser njure, som i augusti mätte ca 7 mm. 

Pepi kör barnen till dagis/skola medan jag packar en väska, gör mig i ordning och slänger i mig lite frukost. Han jobbar ju i Malmö så han kan lika gärna dumpa mig på akuten direkt. Mindre folk på morgonen antagligen. Och det var det.

Kl är nu 18.10 Jag kom till akuten strax efter 08.00 Jag ligger på en avdelning sedan flera timmar och har äntligen börjat vakna upp. Smärtorna är nästan borta efter några doser medicin. Droppet sitter i armen och jag är fastande. Jag hoppas att urologjouren kommer snart och berättar vad som ska ske nu. 

Ultraljudet jag gjorde kl 16.00 visade små stenar i höger njure samt större stenar i vänster. Den största mätte 2.2 cm. Inte konstigt att jag har ont. 

Jag ligger i en 4-sal men det är bara 3 patienter här, mig inkluderad. Killen mitt emot sover och snarkar ljudligt. Tur man har musik som man kan stoppa i öronen.

Nu ska jag läsa lite bok. Försöka ta bort tankarna på mat men det är svårt när man känner lukten från köket. Ush, till och med sjukhusmat är lockande   

Uppdatering följer..........

Så, då sitter man här. En tisdagskväll, första dagen på sjukskrivningen   

Men, jag blev inte sjukskriven för min vänstra njure. Nej istället för foglossning samt att min ischiasnerv är i kläm. Snacka om smärtor. Samtidigt som jag tycker detta är väldigt tråkigt (såklart!) att inte kunna gå till jobb mm, är jag väldigt glad att jag har dessa problem och inte njuren igen. Fast den är i för sig där och spökar. Min njursten har förmodligen ökat i storlek (i augusti var den 7 mm) samt att den troligen har flyttat på sig också. Väntar nu på remiss till urologen så de får kolla upp den lilla saten. 

Jag inhandlade kryckor idag också. Lika bra, då mitt vänstra ben får för sig att domna av och tåkänseln försvinner. Men man känner sig som gamla Greta alltså. 

Men nu då? Ja jag fattar att jag ska ta det lugn. Gå lugna, fina promenader, gå på min vattengympa, kanske pyssla med nåt litet som scrap-booking eller skit. Men ni som känner mig vet att jag inte är byggd för sådant. Jag kan inte bara sitta still men nu måste jag ta det lugnt. Min kropp skriker efter vila och lugn och ro och alla jag pratat med har ordinerat detta. Men det är kroppen som är paj inte huvudet. Hur fan gör man för att chilla liksom? Jag kommer på mig själv att ständigt gå och peta i något, men så påminner kroppen mig att sluta, så det är bra. Men det är fan svårt alltså. 

Dedt första Pepi sa när jag berättade att jag är fullt sjukskriven till bebis kommer var att: "Du sliter fan inte ut köket eller nåt sånt nu alltså och börjar renovera där !!!!"

Haha ne, så galen är jag inte denna gång, där fattar till och med jag att min gräns går och jag är rätt trött på renoveringar nu efter alla sovrum mm. 

Det blir väl till att se en massa serier tex. Tips på sådana mottages gärna! Ska även försöka ha barnen hemma lite i den mån man orkar, man skulle behöva det myset innan Tres kommer och kräver/behöver den mesta av uppmärksamheten.

Jag kommer dock sakna alla härliga arbetskamrater samt at ha något att göra på dagarna som sagt. Jag har precis börjat känna mig som hemma på jobbet och nu måste jag gå hem. Det är tur jag har så förstående kollegor och sådan förstående chef. Längtar redan tillbaka.

Nu ska jag götta mig med en glass. För det får man när man är "sjuk", det har mina barn lärt mig    

Solen rakt i ögonen, lugnt vatten och båtarna redan ute sedan länge för att fånga dagens skörd. Varm och mysig bris. Alldles lagom.

Kl är int ens 9 när jag sitter på stranden och bara njuter och andas in den friska havsvinden.. I Sverige har de flesta arbetat minst 1 timme och det är dags för frukost. Här har dagen knappt börjat. Vissa caféer har öppnat för kunder medan vissa håller på att slå upp sina portar. Det ska städas och torkas av. Det doftar ljuvligt från alla små bagerier i närheten. 

Vi har bott i lägenheten nu i 2 dagar och det känns att man börjar komma in i tempot. Det är nu man trivs som mest. 

Idag var det jag som gick för att handla det dagsfärska brödet till frukosten. Mysig promenad på 2 minuter men jag tog en omväg och gick ner till stranden först (en omväg på 3 minuter    ) Livet här går int ens i närhet att jämföra med Sverige. När jag satt där på stranden och hörde staden bakom mig komma till liv, så kände jag en ren och skär lycka. Bara att se havet, känna alla dofter och se barn redan bada i havet, det är för mig lugn, harmoni och lycka. Jag tror till och med att "Tres" kände mitt lugn då Hen började sparka och röra sig vilt där inne i magen. Ivrig som få kände jag massa kullebyttor mm. Jag kan ju bara säga att känslan av att sitta där blev 1000 gånger härligare. 

Livet här är som sagt så mycket mer annorlunda än hemma. Även om barnen här har skola och föräldrar ska jobba så går de ut på kvällarna och umgås mm. Ta igår tex. Vi åt middag hemma och vid 21 så bestämde vi oss för att gå ner på torget en stund bara för att ta en efterrätt eller liknande. Som jag sagt innan så bor vi mer eller mindre på torget. Vi gick till ett litet café här i närheten. Det finns som ett litet torg 50 meter från huvudtorget. Lite som Lilla torg i Malmö. Massor av småcaféer med ett myller av folk. EN MÅNDAG kl 21! Människor i alla åldrar, och deta är mest inhemska spanjorer, turisterna "hittar" inte hit, eller ja, de håller sig på den tråkiga strandpromenaden för den känns väl "säkert". För fy för att komma nära den spanska kulturen liksom. Men det var en konstig känsla att sitta där så sent en måndag, barnen lekte och drack juice. Jag tog en coola och en chokladkaka och Pepi drack ett glas vitt. Vi bara satt och efter 1 timme gick vi hem och la oss. I Sverige hade barnen lagt sig ca 19.30, Pepi hade satt sig för att jobba och jag hade lagt mig i soffan framför en semi-dålig serie för att 10 minuter senare däcka. Man märker nu hur lite liv man har hemma, speciellt umgänge med dem som räknas, dvs familj och vänner. Jag kan bara konstatera, och jag ber om ursäkt, men fan vad vi svenskar är tråkiga. 

- Kommer ni förbi senare för att ta en fika så här lite på seneftermiddagen? 
_ Öh nej, XX ska sova och XX ska göra detta sedan måste jag.........
Fan va ursäkter man har. Och som sagt jag märker nu vilket "tråkigt" liv vi har hemma när det kommer till just sådant här. Här tar man vara på tiden, alla timmar på dygnet. 

Ne, nu ska jag packa klart strandväskan och göra frukost. Det blir nybakade croissanter (megastora för 3 kr/st) samt bullar. Till det god juice och massa annat gott. Ha det gött där hemma, ses alldeles för snart   

OK, då satt man i Spanien med hela familjen. Tänkte att jag nog måste lägga in ett inlägg då jag inte gjort det ännu.

Sverige har som ni säkert vet haft en väldigt tråkig sommar   . Varje år åker jag och familjen ner till Fuengirola (strax söder om Malaga) för lite semster. Pepi är uppvuxen här så han kan språket. Dessutom bor hans pappa och syster här, för er som inte redan visste allt detta. =)

Jag har längtat och längtat efter denna resa. Nu är vi äntligen iordningställda i lyan vi hyrt mitt i smeten. Vi stor trivs redan. 

Jag har alltid älskat värmen och badet. Maten och folket älskar jag också. MEN denna sommar är jag som sagt gravid, ca 22 veckor gången. Värmen klarar jag men varför försvinner inte alla mina finnar, och varför kommer det fler? Min erfarenhet är att huden brukar bli väldigt fin av värmen. Dessutom har jag inte myckedt finnar i vanliga fall men nu har jag det i och med hormoner mm. Men jag tänkte att värmen och vädret skulle hjälpa mot detta. NEJ då! Finnar kommer och går, jag börjar bli tokig. 

Idag upptäckte jag dessutom 2 små plitar mitt på grav-magen, ja tack, det sexar ju till allt, jag som redan  är ett "bomb-nedslag" liksom! Flodhäst varning!, snarare. =)

Dessutom så är det bara att hälsa anal fissurerna välkomna. Inga hemorrojder denna gång, men fissurer har vi massor av. Detta fick jag också här nere. Vad är detta! Snacka om att det svider när man badar i havet och kliar som fan! Vad har man gjort för ont?

Jaja jag ska inte klaga egentligen. Graviditeten har hittills gått bra framåt och jag har kunnat njuta. Lite bäckensmärtor och svank-ont men inget jag inte överlever. 

Just nu sitter jag och skriver detta inlägg och bredvid mig har jag en supergod Mojito    (alkoholfri off course) samt Nutella dipp med bred-sticks. Livet kunde vara sämre. Snart ska vi ut och äta och kolla in kvällens show på torget som består av Flamenco dansare. Nu har jag inte tid med detta mer. 

Hasta luego gott folk!  

Jaha, då var man med blogg dårå.

Vet inte var jag ska börja.

Detta kommer som sagt vara lite av en gravid-blogg, i allafall i nuläget.

Det kommer säkert dyka upp enn massa annat också, som det gör när man är blivande 3-barns morsa, gift med en flummig halv-tysk/halv-svensk man i sina bästa år, har stort hus, nytt jobb och framtidsplaner  .

Känner redan hur pärlorna börjar komma i pannan och hur stressen bara ökar, men får påminna mig om att mitt liv just nu är underbart och inget jag önskar byta bort.

Idag är det fredag och jag jobbar bara 1 vecka till sen ska jag ha en lång och riktigt härlig semester med familjen. Längtar redan.

Bebisen "Tres" mår bra och rör sig för fullt. Rygg och ben mår också relativt bra fastän min högra vad är lite spänd emellanåt, men inget som inte en stödstrumpa kan fixa.

Matilda har börjat på fritids och förskolan börjar på tisdag.

Memphis har gått upp till stora Blå gruppen på dagis och är nu med de stora killarna.

Stolta föräldrar är vi till stolta barn.

Vi ses i  nästa inlägg!