Det har redan gått 1 vecka sedan jag låg på akuten i Malmö med mitt värsta njurstensanfall någonsin. Ungefär vid denna tiden kom jag upp på avdelningen och var hög som ett hus. 

I söndags blev jag opererad. De satte in en sk dubbel-J stent som ska hjälpa till att avlasta njuren så att urinen kan flöda fitt. Jag blev inte sövd denna gång, vilket var skönt, utan fick spinalbedövning. Stenten de sätter in i njurbäckenet är inte tjockt, kanske några mm bara. Men njurstenen jag hade var så stor att de var tvunga att spränga den inifrån innan stenten kunde passera. Helt sjukt. 

Operationen gick dock bra och i måndags fick jag åka hem. Men det är liksom inte över där. Förhoppningen är att kunna avlägsna stenten om ca 1 vecka då alla njurstenar ändå är söndersprängda, mn det återstår att se. Stenten i sig är för jävlig. Den irriterar slemhinnorna och urinröret hela tiden vilket leder till att man hela tiden känner sig kissnödig, det svider nåt fruktansvärt när man går på toa, det gör ont i nedre delen av buken, man kan inte sova på sidan för då trycker det på stenten och man läcker urin. Så välkommen in i huset, gravidbindan! Den är typ 18 00000 mil lång och tjock som jag vetefan, men tar upp kiss, det gör den. Allt detta är i för sig inget nytt för mig då jag hade samma med Memphis. Ska faktiskt inte klaga för det var värre med honom. 

Men man blir snabbt trött på allt detta. Jag måste gå i snigelfart, kan knappt börja med utan att kissa efteråt mm mm. Och allt läkarna säger är: " nu ska du vila Erika, lyssna på koppen och gör endast det som kroppen orkar men det är bra om du rör på dig så mycket som möjligt". Va fan liksom. Ta det lugnt men röra på sig samtidigt. Hur gör man det? 

Jaja, jag försöker fokusera på små saker varje dag. Istället, som innan, städa halva huset, är jag glad om jag på 7 timmar hinner plocka undan en tvättställning med kläder eller städa lite på toa. Man blir totalt handikappad och tycker synd om sig själv...haha...Men så helt plötsligt så bestämmer sig baby Tres för att slå en dubbelvolt och då glömmer man allt det där. Man bara sjunker ner i soffan och njuter. Sen börjar man om med nya tag.

Over and out for this time.    

Då var den här. Dagen jag visste skulle komma, jag visste bara inte när. Jag hade hoppats på efter förlossningen, men nej, den kom natten till idag.

Vaknade vid 03.00 natten till idag fredag. Kände en smärta i väntser flank. "Fan vad jag legat snett", tänkte jag och försökte somna om. Lyckades lite sisådär. Kl 06.00 ringer Pepis klocka men jag är redan vaken. Smärtorna är redan nu enorma. Jag förstår direkt att det är ett njurstensanfall. Jag vet att jag har en sten i väntser njure, som i augusti mätte ca 7 mm. 

Pepi kör barnen till dagis/skola medan jag packar en väska, gör mig i ordning och slänger i mig lite frukost. Han jobbar ju i Malmö så han kan lika gärna dumpa mig på akuten direkt. Mindre folk på morgonen antagligen. Och det var det.

Kl är nu 18.10 Jag kom till akuten strax efter 08.00 Jag ligger på en avdelning sedan flera timmar och har äntligen börjat vakna upp. Smärtorna är nästan borta efter några doser medicin. Droppet sitter i armen och jag är fastande. Jag hoppas att urologjouren kommer snart och berättar vad som ska ske nu. 

Ultraljudet jag gjorde kl 16.00 visade små stenar i höger njure samt större stenar i vänster. Den största mätte 2.2 cm. Inte konstigt att jag har ont. 

Jag ligger i en 4-sal men det är bara 3 patienter här, mig inkluderad. Killen mitt emot sover och snarkar ljudligt. Tur man har musik som man kan stoppa i öronen.

Nu ska jag läsa lite bok. Försöka ta bort tankarna på mat men det är svårt när man känner lukten från köket. Ush, till och med sjukhusmat är lockande   

Uppdatering följer..........